Du läser här:

Lästips från biblioteket

 

 

"Vän av ordning" - Henrik Bromander

 

Biblioteksnalle


Hur är det möjligt att det komplex av föreställningar som kan sammanfattas under begreppet Politisk Korrekthet, kan genomsyra och omforma - via föreläggande eller frivillig implementering - hela vårt samhälle, stat och institutioner, där nebulösa värdegrunder, HBTQ- och genuscertifieringar penetrerar allt från försvaret ända ned till enskilda tandläkarmottagningar. Och detta även om det inverkar menligt på effektiviteten, inte minst inom "blåljus-verksamheterna"?

Den akademiska världen utmärker sig dessutom genom att - främst inom samhällsvetenskaperna - ha frångått ambitionen att frilägga sanningar, för att i stället skapa "sanningar" genom språklig nybildning.

Trots att vi som individer oftast har en tillräckligt insiktsfull uppfattning om den politiska korrekthetens verklighetsfrämmande fundament för att kunna driva gäck med dess idé-innehåll, så rättar vi ändå förvånansvärt fogligt och motståndslöst in oss i ledet, och anpassar oss till dess groteska praktik.

Böcker som på svenska intellektuellt går i clinch med fenomenet är få, Karl-Olov Arnstbergs "PK-samhället" (finns på biblioteket) är en. Än mer sällsynt borde en roman vara som tar sin utgångspunkt från PK-motståndets mest underjordiska segment i de sociala medierna, där de som kanske varken behärskar eller vill använda offentlighetens språk och sociala koder gör sina röster hörda - av DN-kultur sammanfattad som "pissrännan".

"Vän av ordning" är dock just en sådan.

Söker man en motpol till feel good-romanens glättiga bild av sociala relationer på svensk botten - tänk Martina Haag - så är Henrik Bromander en stark kandidat.

Förutom nattsvarta berättelser i tecknad serie-format har han skrivit två romaner, båda med extremt maskulina erfarenheter som motiv; "Riv alla tempel" med kroppsbyggaridealet i fokus, och nu senast "Vän av ordning" (en typisk anonym signatur på de digitala mötesplatser där, enligt etablerad media, illviljans och hatets kolportörer flockas, typ Flashback).

I festsammanhang är det brukligt att tala om litteraturens förmåga att överbrygga erfarenhetsbarriärer och skapa förståelse där motsättningar är normaltillståndet. Sådana deklarationer är - tyvärr - nonsens, mer grundade i idealistiska trossatser än förankrade i empiriska belägg.

Men just i detta perspektiv är dock det offentliga mottagandet av "Vän av ordning" intressant.

Som bekant finns en sk. fixeringsbild där antigen en åldrad gumma, eller en ung kvinna avtecknar sig beroende på hur man betraktar den. Samma dualism råder inför Bromanders roman, i så måtto att såväl mainstream media (msm) och dess motpol i de internetbaserade alternativen ser romanen som en inkännande bekräftelse på deras respektive tolkning av samtiden.

Eller skall man bara se detta som ytterligare ett tecken på det extremt polariserade samtalsklimat som utmärker dagens Sverige? Där kan som bekant en offentlig företrädare för ett partis ungdomsförbund under förödmjukande självförebråelser - likt ett blekt eko av 30 talets Moskvarättegångar - tvingas avgå, enbart för att ha exponerats på bild talande med en politisk meningsmotståndare. Blir under sådana premisser inte all medieförmedling liktydig med propaganda, dvs inget vitt finns som inte går att göra svart och vice versa?

"Vän av ordning" är på ett plan berättelsen om Joel, en ung mans uppväxt i Skåne med en vänsterorienterad mamma och en frånvarande missbrukande pappa från Kroatien, vars liv främst får sin mening genom närvaron på nätet, där han inledningsvis hämtar sin spänning genom att "trolla" på olika forum ("trollning" har i msm blivit liktydigt med att uttrycka högerextrema synpunkter i öppna kommentarsfält, men avser egentligen att medvetet skriva provocerande ståndpunkter på olika sajter för att skruva tonläget där till falsett), men i takt med Sverigedemokraternas framgångar i opinionen, växla över till att ställa sin förmåga i den sk. Sverigevänliga rörelsens tjänst - inte minst pga att SDs behandling i offentligheten väcker Joels erfarenhetsförvärvade känsla av social utsatthet:

"Han får höra om cirkusen kring Richard Jomshofs avskedande från skola efter skola på grund av sin partitillhörighet, trots att han var populär bland eleverna. Han får höra om när AFA attackerade SD:s nationaldagsfirande i Rottne, om hur man fick försvara sig mot tårgas och järnrör med golvmoppar och innebandyklubbor. Och han får höra om torgmöten som dränks av högljudda protester och ruttna ägg, och om så mycket mer som hade kallats för åsiktsförtryck, terrorism och ordningsstörningar om det drabbat vilket annat parti som helst. Ett av de goda. Nu handlade det om de onda."

På samma sätt provoceras han av det offentliga hyckleri och meningslösa poserande som ryggdunks-sökande opportunister uppvisar, i boken personifierad av den radikalfeministiska bloggerskan Magda F. - en fiktiv gestalt vars alter ego i verklighetens Sverige skulle kunna fylla en namnlista på flera sidor.

På ett annat plan är berättelsen om Joel en historia som, främst i de urbaniserade storstadsområdena, blottar den klyfta som bildats mellan de - allt färre - som lämnar ungdomens utbildningstid stående på golvet till en framtida arbetsmarknad, och de som av olika anledningar aldrig nådde dit.

Den som läst Lasse Åbergs personligt hållna debattbok "Framtidsstaden" (finns på biblioteket) om Malmös sociala situation, kan läsa "Vän av ordning" som ett skönlitterärt förtida omen.

"Nere i söder ligger Malmö, staden han nästan, men bara nästa, kunnat fly från.

Han ser husen, den blandade bebyggelsen. Högt och lågt. Det ser nästan fridfullt ut härifrån, ute på åkrarna. Inte som nära inpå, i kaosets hjärta.

Sveriges Chicago säger man, snarare Sveriges Detroit. Ett läckande såll, på väg mot branten med rekordfart.

Skenande utgifter och knappt några intäkter. Staden har börjat förfalla. Hål i gatorna, förgiftade skolgårdar som man inte har råd att sanera, hundskit överallt.

När ska allt rasa? När kommer konkursen, när kommer kollapsen?

Man kan förställa sig att bokens psykologiska och emotionella identifikation med Joels successiva utveckling till sverigedemokratisk nätkrigare skulle kunna verka lite väl vågad, och därmed avskräckande för ett etablerat förlag, men det vänsterorienterade Atlas har förmodligen utgått ifrån att Bromanders välkända vänsterposition eliminerade risken att beskyllas för att gå "högerns" ärenden. Att gå "högerns" ärenden är anatema i svensk kulturvärld. Att "Vän av ordning" tilldelats statligt kulturstöd kan sägas utgöra kvitto på resonemangets relevans.

Bromander själv, vilken bedömd utifrån en intervju i sydsvenskan framstår som fri från vänsterns sedvanliga messianska självbild, ser gärna att man drar politiska slutsatser av boken, och det troliga utfallet om så sker kommer otvivelaktigt att förstärka den etablerade synen på PK-samhällets motståndare som kulturellt efterblivna loosers med en personlighet baserad på manlig aggressivitet parad med mental instabilitet. Så kan givetvis också vara fallet - inte minst nätets infrastruktur, vilken känns specialkonstruerad för hämningslös spontanitet, triggar sådana krafter samtidigt som de göder och förstärker nätets kommunikativa tillväxt.

För den som så önskar, är det lätt att avfärda den kritiska blick med vilken Joel betraktar sin sociala samtid, och Bromander gör det än lättare genom bokens fokus på den invandringskritiska aspekten.

Men bortom detta, och det är givetvis orsaken till att den även funnit läsare med andra utgångspunkter, kan den också läsas som en uppmaning till de av oss - mellan skål och vägg troligen de flesta av oss - som inte kan undgå att se att FNs ursprungliga "mänskliga rättigheter" urartat till, för att tala med den borgerlige debattören Patrik Engellau, ett fenomen som i Sverige "uppträder i pajaskläder under artistnamnet "Värdegrunden".

Vad han konkret menar är att de flesta av oss uppfattar den politiska korrekthetens moraliska anspråk som humbug, grundat i ett nihilistiskt avfärdande av människors mest grundläggande erfarenheter.

Under paroller som "Död åt familjen", "Könet är en social konstruktion", "Allas lika värde", Inte tänka i vi och dom", "Inte sätta grupp mot grupp" och febriga fantasier om "Den vite mannen", är det Politiskt Korrekta tänkandets syfte att ersätta det spontant och frivilligt framväxta samhället med politiskt tvingande och byråkratiskt administrerad likriktning. Således förlitandes sig på de samhällsbyggande förmågorna hos de etniska , rasifierade och sexuella minoriteterna samt en tillmötesgående inställning till ett framväxande inflytande från islam, styr etablissemanget oss bort från ett majoritetssamhälle.

Priset för ett instämmande i ett "Lycka till" kan komma att visa sig vara mycket kostsamt, då detta kategoriska avståndstagande från "det som är" är identiskt med demonens i Goethes "Faust";

"Jag är anden som förnekar! Och det med rätt; vart livets frö
som spirar här är värt att dö.
Det vore bäst om inget komme fram
till liv och ljus. Allt vad du kallar skam,
förstörelse och brott, kort sagt, det onda är
min egen rätta atmosfär."



Sidan publicerad av: Gunilla Falk
, 2017-09-20 14:02

SURAHAMMARS KOMMUN

För barnens skull

Surahammars kommun | Box 203, 735 23 Surahammar | Telefon 0220-390 00 | Organisationsnummer 212000-2031
Besöksadress: Hjulmakarvägen 18, Surahammar | E-post: kommunen@surahammar.se