Du läser här:

Lästips från biblioteket

 

 

"Drick värmen ur min hand" - Bengt Ohlsson

 

Biblioteksnalle

Man behöver inte vara insatt i nutida svensk romankonst eller ens intresserad av litteratur i allmänhet för att känna till Bengt Ohlsson. En trogen läsare av Dagens Nyheter känner honom sedan mycket länge som krönikören och uttolkaren av vad som tilldrar sig bland de bostadsrättsägande och pensionssparande medelklassradikalerna på Södermalm i Stockholm, med epicentrum runt Nytorget. Det må låta anpassligt till tidsandan, men "Benkes" till formatet modesta reflektioner har en gång tagit form av något av det mest våghalsiga ställningstagande som formulerats inom kulturetablissemangets ramar.

Tills för inte så länge sedan kunde Bengt Ohlsson, trots avsaknad av ställningstagande i politiskt konkreta frågor, problemlöst av de medialt verksamma ideologiskt räknas in i den rätta "familjen", då han på samma sätt som många med honom utgjorde det trögflytande fluidum som då, likt nu, bildar den svenska ankdammen av ospecificerad progressivitet. Detta tog ett abrupt slut när han 2012 publicerade artikeln i DNs kulturdel med rubriken "När skall det röda rinna av kulturens fana?". Artikeln sände chockvågor genom den tjattrande klassens insulära arbete på kulturredaktionerna.

Veckorna efteråt stod kulturpersonligheter av alla könen i kö för att smäda och förminska Ohlssons person och litterära verksamhet. Det senare inte helt lätt då han redan tilldelats Augustpriset, Sveriges mest prestigefyllda pris, för romanen "Gregorius" - en av de främsta romaner som i nutid skrivits i Sverige. Den som ännu inte läst den har ett angenämt möte som väntar!

Egendomligt nog lyckades inte exkommuniceringen av Ohlsson. Han behöll sin position på DN, och det är svårt att i recensionerna av de följande romanerna se spår av det tidigare ressentimentet, trots att hans beteende i de berördas ögon skulle kunna liknas vid att som protestant på 1600-talet knäböjande kyssa den katolske påvens fötter.

Att anse att Ohlsson i romanerna som följt på ”Gregorius” inte riktigt nått samma nivå, gör hans nya roman "Drick värmen ur min hand" inte det ringaste mindre läsvärd.

Till skillnad från många av sina samtida författarkollegor kännetecknas Ohlssons litterära stil av en naturlig okonstlad prosa befriad från utstuderad effektsökeri, så även denna gång.

Kort kan man säga att berättelsen handlar om kärlek på fyra plan. Den köpta - Martin arbetar intimt som terapeut med polisens sexköparsektion; den drömda - Martin fantiserar om en av piketstyrkans kvinnliga poliser; den vardagliga - familjen bestående av fru och dotter, till vilka banden är komplicerade och ansträngda.

Inom parentes kan sägas att det förmodligen hör till den svenska prosans, eller rent av den svenska fiktionens mest stabila ingångsvärden, att där en familj på något sätt är signifikant för berättelsen, är den sällan eller aldrig en källa till varm gemenskap eller emotionell tillfredsställelse. Tvärtom har bilden av det Norénska familjeinfernot etablerat en grund, för att ytterligare radikaliserad och förstärkt genom den radikalfeministiska föreställningen av mannen som förtryckare sedan paleolitisk tid, slutligen integrerats till att bli en del av svensk självförståelse. Mängden av svenska singelhushåll skulle kunna tolkas som en social konkretisering av en sådan tankefigur.

Den fjärde aspekten av kärlek, och som utgör den varp som berättelsen vävs kring, är den som kan utvecklas mellan en människa och ett djur.

Utgångspunkt för en mängd av Ohlssons krönikor är hans umgänge med familjens hund, och här gör temat romandebut.

Med tanke på vilken ställning hunden har som sällskapsdjur i Sverige, är det inget under att äventyraren Mikael Strandberg och multisportaren Mikael Lindnord gör succé med skildringarna av hur de tar om hand vildhundar som de slumpmässigt konfronteras med under sina expeditioner.

Slumpen spelar även i Ohlssons berättelse en avgörande roll; han manipuleras skickligt av överklassfrun till den sexköpande man, vilken fastnar i det polistillslag som är öppningsscen i romanen, att ta hand om parets hund. Detta då mannen som en följd av polisingripandets konsekvenser kastat sig framför ett tåg och skadats svårt. Martins inlärda empatiska professionalitet gör honom till ett lätt byte för hustrun som sedan barnsben genom sin klasstillhörighet varit van att genomdriva sin vilja. Han lämnar det välbärgade villaområdet som nybliven hundägare med käkar sammanpressade av klasshat.

Men romanens själva clou är just den gripande process som förändrar relationen mellan Martin och den påtvingade hunden "Rulle" - ett eko av den psykologiska sensibilitet författaren gav prov på i "Gregorius".

Många recensenter av boken menar att det är en berättelse som blottlägger den svenska moderna mannens utsatthet och inre vånda, och däri ligger mycket sanning i så måtto att berättelsen till stor del är en identifikationserfarenhet främst för män. Men i likhet med all god litteratur är den samtidigt allmängiltig.

Berättelsen är i mycket en exposé över det inte alltid så tilltalande livet och umgänget i medelklassen, och Ohlssons giftiga penna och skarpa blick kommer att få många att dra på munnen. Här finns t.ex. skildringar av de till fester maskerade arenor för stratifiering av status och positioner och dess vidhängande instrumentella syn på vänskap och relationer. Martin och hans sambo Ellen rör sig visserligen båda som hemtama spelare av spelet, men kanske med lite större stress då de båda mellan skål och vägg inte undgår att se sina relativa tillkortakommanden i samspelet med sina mer framgångsrika bekantskaper. I synnerhet deras mångåriga vän Viggo, vilken som regeringsadministrationens främste stjärna har nått nära nog så långt man kan komma. Att han trots sin position inte lyfter ett finger för att främja sina ungdomsvänner - Ellen vore en försvarbar kvinna att placera som sakkunnig i regeringskansliet inom sitt område varje dag i veckan - är något som främst Martin odlar ambivalenta känslor inför.

Om den kärlek som tar form mellan Martin och ”Rulle” i realiteten är den som i Martins föreställningsvärld är ”den som icke söker sitt”, skall inte avslöjas här, men man anar när man läst bokens sista sida att Martin inte längre är samma människa som på den första.

Sidan publicerad av: Gunilla Falk
, 2017-01-12 18:33

SURAHAMMARS KOMMUN

För barnens skull

Surahammars kommun | Box 203, 735 23 Surahammar | Telefon 0220-390 00 | Organisationsnummer 212.000-2031
Besöksadress: Hjulmakarvägen 18, Surahammar | E-post: kommunen@surahammar.se